Regissörens blogg

Regissörens blogg

Klassen 100422

KlassenPosted by Thomas Thu, April 22, 2010 19:41:02

HOSTA INTE! (PÅ MIG...)

I en klass som snart har premiär och en vandrande halsfluss finns det inga ateister

Andra akten fick vi repa tre dagar i följd. Hurra! Det gör verkligen skillnad att det inte går en vecka mellan repen. Jag vet inte i vilket annat -proffesionellt- sammanhang man repar på det här sättet. En gång i veckan under ett läsår.

Det finns visserligen s.k. "produktionsveckor" inlagda, en på våren, en på hösten, men det blir sammantaget ändå väldigt svårt med en sådan utdragen rep-process. Det är inte första gången (snarare tjugonde för min del). Men ändå...

Men som jag betonat tidigare; detta är en skola, ingen teater. Vi får vackert rätta oss efter förutsättningarna.

En annan sak vi inte råder över är de mickroorganismer och andra bakterier som sprider hosta och feber. I dagsläget ligger tre personer utslagna i klassen. Till saken hör att i denna klass finns det inga som går och grinar bara för det kommit lite grus i skon. Nej, är dom hemma för att dom är sjuka; dä är dom JÄVLIGT sjuka!

Vi hoppas och ber, se ovan, att vi skall blir friska till premiärveckan.

Klassen 100413

KlassenPosted by Thomas Tue, April 13, 2010 08:51:42

KAMPEN HÅRDNAR - VERKLIGHETEN TRÄNGER SIG PÅ

"Visst är vi bittra, men vad gör väl det. En dröm är en dröm; och vi vill va´med!!!" Ur musikalen "Nio Små Nunnor"

Är dom bittra? Våra hjältar och hjältinnor i årskurs två. Nej, det skulle jag inte säga. Kanske bara lite mer luttrade över insikterna i musikallivet, sådant det nu ter sig för en snart nyutexaminerad musikalelev.

Jag uppfattar att det finns två läger i alla slutklasser; Ett som tänker fortsätta med teatern och musiken som avancerad hobby, kanske som en del av sitt civila yrke. Sen finns det ett annat gäng; dom som vill göra detta på heltid.

Min samlade erfarenhet säger mig att det inte går att förutsäga hur framtiden kommer att gestalta sig för någon, oavsett vilket ”läger” man tillhör. Vad jag vet är att om två månader är vi inte längre elever och lärare, utan kollegor med olika erfarenhetsbakgrund. Det är sant att jag har många av mina gamla Kulturamaelever som fortfarande tar lektioner och seminarier för mig. Men ändå; nu är vi kollegor. Dom på scenen och jag bredvid. Det gäller även de som har detta som sidoverksamhet. En människa som har gjort en scen för mig kommer jag alltid att betrakta som skådespelare. Låt vara i olika grad av utveckling.

Det knyts band. Jag knyter band. Band till de jag försökt leda till tydliga sceniska uttryck. Visst gör det ont när band brister, men för att något ska blomma måste knopparna spricka.

”Post-Projekt-Syndromet” kallas det. Tomheten när något går över i något nytt. Varje år...samma visa...

Kanske är det jag som är bitter?

Klassen 100318

KlassenPosted by Thomas Thu, March 18, 2010 11:42:21

SANNINGEN GÖR DIG FRI!

Det finns en osäkerhet...

I, den annars så avslappnade klassen, tycker jag mej se en oro. En oro jag tolkar som en osäkerhet på vad som ske efter skolan. Det är väl inte så konstigt; Här har man lagt ut 140.000:- på en två-årig utbildning till ett yrke som knappt finns.

Men om dessa underbara, roliga, galna människor inte tror att dom har något att erbjuda vår värld från scenen så har dom fel. Dom behövs. Kommer dom att belönas för sina strävanden? Kanske, kanske inte, men tro mej; Dom behövs!!!

Det finns dock en person som inte får tvivla. Dom själva. Det spelar faktiskt ingen roll vad jag, Johan, Jesper, Mathias, Patrik, dom andra lärarna (och ja...t.o.m. Inger) tycker om dom själva inte vet att dom har något att berätta.

Sluta att vänta på vår bekräftelse! Sök vår kunskap, i konkreta termer, och gå ut och erövra världen! Vem ska annars berätta den berättelse du en gång sökte Kulturama för att berätta?

Johan (Bergman, elev) sa igår "Jag vet inte vad jag har mina vertyg"... Vad fan är det för snack!!! Vi har pratat om dina verktyg i snart ett år, och andra lärare innan det. Hörrdu Johan, du är en sjujävla artist. Du har alla möjligheter inom det område du valt, men kom för fan inte och säg att du inte vet var du har dina verktyg. Du är skraj (tror jag) för att inte kunna konkurrera bland de bästa i Sverige, vilket är vad som krävs. Än sen, det är jag också. Ändå, vi lever i en oas i världen, långt från Haiti och Afganistan, vi har faktiskt inga problem.

Och desutom måste man vänja sig av med tanken på att detta (att hålla på med musikal) är en rättvis tävling. Det är det inte. Rättvist alltså. Så om man mäter sitt värde i andras omdömen (rollbesättare, jurys, rececenter) kommer man att bli gisslan till den mörka sidan i sin själ.

Ingen kan vara Johan Bergman som Johan Bergman. Han måste bara ha lite flyt. Och tro på sig själv. Och sina verktyg.


Klassen 100311

KlassenPosted by Thomas Thu, March 11, 2010 09:24:45

VAD SKA DET BLI AV DOM?

11 personer i samma klass. Vad ska det bli av dom? Dom är begåvade, men på olika sätt. Några vill "satsa allt" på det här (show biz, eller som vi sa på 70-talet; kulturarbetarvärlden...). Några har även andra planer och drömmar.

Min erfarenhet från tidigare klasser är att det ändå inte blir som man tänkt sej.Något kommer emellan. Livet.

Livet som är precis så som Linn säger i "Nio Små Nunnor";

Hör på! Så skitigt är livet, utanför din lyckobubbla, Skitigt, svekfullt och vackert och fyllt av kraft.

Det oroar mej att klassen i sej är intressantare än föreställningen. Dom flesta musikaler, och teaterpjäser ochså för den delen, hamnar ofta nog bara på ytan av livet. Jag får inte ge mej; Detta ÄR verkligen 11 märkvärdigt, speciella personer och den 19 maj ska vi bevisa det.


Klassen 100225

KlassenPosted by Thomas Thu, February 25, 2010 09:27:31

ÅNGEST

Det kanske inte är på riktigt, men det kan ju vara sant ändå

Igår kom en allmänn(?) åsikt i ensemblen fram; Akt I känns som ett enda lyckligt glidande utförsåk emedan Akt II känns tung. Jag tror det beror på hur föreställningen spelas och hur den dramaturgiskt (berättartekniskt) är beskaffad.

För det första. Gestaltningen av rollerna ligger nära det naturalistiska, dvs skådespelarna strävar efter att ligga så nära verkligheten i sina porträtt som möjligt. (Motsatsen är ett förhöjt spel, som t.e.x. i fars, där gestaltingen lånar drag av karikatyr och arketyp.) Valet av spelstil avgörs ju ytterst av syftet; Det är varken svårare eller "finare" att spela naturalistiskt utan det är i detta fall resultatet av ett val jag gjort. Varför? Därför att jag i denna berättelse tror att det blir bäst.

För det andra. Berättelsen når i Akt II fram till en vändpunkt i karaktärernas liv. Det vändkors som innebär en ingång i medelåldern och ett farväl till den ungdom man ditills ägt. Är det då så farligt att närma sig 40? Ja, karaktärerna i "Nio Små Nunnor" har alla, på olika sätt, frågor som gömts eller ter sig olösliga inför resten av livet. Jag tror att detta påverkar skådespelarna. En slags föraning om den egna dödligheten som plösligt öppnar sig som ett svart hål. Inte så att räddslan skulle bero på insikten om döden, men fruktan för att drömmarna ska dö.

Låter det självupptaget och patetiskt?

Ja, men sådana är dom. Skådespelarna. Inte vara på Kulturama, utan på varje professionell teater jag har haft äran att arbeta. Det är därför vi älskar dom. Det är därför vi behöver dom.

Klassen 100224

KlassenPosted by Thomas Wed, February 24, 2010 22:14:47

KLASSEN

Varje avgångsklass på Kulturama har sin egen doft, smak och känsla.

Det är inte, som man kanske skulle kunna tro, samma sak varje år. Det är olika. Dom är olika. Varje år har sin himmel. Varje år har sitt helvete. De år, varannat, som jag både har avgångsklassen i scenframställning 2 gånger i veckan och är ansvarig för deras slutproduktion blir särskilt smakrika år. För mig alltså.

I år är ett sånt år. I år smakar klassen...hembakat knäckebröd från Leksand med dyr fransk ost. Jag tycker om både knäckebröd och franska ostar. Jag hoppas på att få brödet precis så knaprigt att musikalvärlden får det tuggmotstånd den så väl behöver. Jag hoppas att osten blir precis så väl lagrad att den bär sitt åldrande som ett äventyr mot publikens tunga.

Man skulle kunna säga så här ochså; I år är det en väldigt intressant klass som går ut Kulturamas 2-åriga Musikallinje. Kanske säger man något liknande varje år. Men i så fall är det rätt varje gång. Fast på olika sätt. För det är olika. Dom är olika.

Johan, Brita, Emma L, Maja, Marie, Linnéa, Matilda, Sandra, Joel, Jonna och Emma Ö. Tänk att det blev just ni...