Regissörens blogg

Regissörens blogg

Klassen 100413

KlassenPosted by Thomas Tue, April 13, 2010 08:51:42

KAMPEN HÅRDNAR - VERKLIGHETEN TRÄNGER SIG PÅ

"Visst är vi bittra, men vad gör väl det. En dröm är en dröm; och vi vill va´med!!!" Ur musikalen "Nio Små Nunnor"

Är dom bittra? Våra hjältar och hjältinnor i årskurs två. Nej, det skulle jag inte säga. Kanske bara lite mer luttrade över insikterna i musikallivet, sådant det nu ter sig för en snart nyutexaminerad musikalelev.

Jag uppfattar att det finns två läger i alla slutklasser; Ett som tänker fortsätta med teatern och musiken som avancerad hobby, kanske som en del av sitt civila yrke. Sen finns det ett annat gäng; dom som vill göra detta på heltid.

Min samlade erfarenhet säger mig att det inte går att förutsäga hur framtiden kommer att gestalta sig för någon, oavsett vilket ”läger” man tillhör. Vad jag vet är att om två månader är vi inte längre elever och lärare, utan kollegor med olika erfarenhetsbakgrund. Det är sant att jag har många av mina gamla Kulturamaelever som fortfarande tar lektioner och seminarier för mig. Men ändå; nu är vi kollegor. Dom på scenen och jag bredvid. Det gäller även de som har detta som sidoverksamhet. En människa som har gjort en scen för mig kommer jag alltid att betrakta som skådespelare. Låt vara i olika grad av utveckling.

Det knyts band. Jag knyter band. Band till de jag försökt leda till tydliga sceniska uttryck. Visst gör det ont när band brister, men för att något ska blomma måste knopparna spricka.

”Post-Projekt-Syndromet” kallas det. Tomheten när något går över i något nytt. Varje år...samma visa...

Kanske är det jag som är bitter?

Dagbok 100412

DagbokPosted by Thomas Mon, April 12, 2010 19:42:56

EN KONSTNÄR HAR SINA DUKAR OCH FÄRG, EN KOMPOSITÖR SIN ORKESTER, EN REGISSÖR HAR SINA SKÅDESPELARE...

Varför gör dom som jag säger?

Min regissörskollega, Alexander Moberg, sa en gång med viss förundran; Varför gör dom som jag säger? Han menade de förhållade att en regissör kan få folk att kyssas, slåss, skratta, gå med upplyft huvud, stå och blunda... Allt i syfte att skapa en fungerande scen, på film eller på teaterscenen.

Det är naturligtvis ett privilegium att få samarbeta med skådespelare på detta sätt. Det bygger dessutom på en tvåvägskommunikation "Gjorde vi si eller så?"", "Hur känns det för dig om vi gör så här?"....

Vår föreställning är inget undantag. Den är ett samarbete mellan vi som står vid sidan och de som satts att gestalta på scenen. Det är som det ska. Men jag måste ändå stämma in i Alexanders förundran. Den finns där som en påminnelse om att detta med regi är ett förtroende. Om regissören sviker detta förtroende, genom missbruk av människor eller allmän klantighet kommer han/hon att dödens dö. Det är också som det ska.

Jag skulle vilja påstå att 80% av vad som är dåligt i en föreställning beror på regissören. Men om skådisarna/sångarna är kassa då? Då måste regissören ge dom uppgifter som döljer detta faktum, så att publiken ända får en hel upplevelse. Om det inte går då? Då skulle regissören aldrig åtagit sig föreställningen till att börja med.

Idag repade vi med hela ensemblen. Första och sista scenen i akt II. Det kändes bra. Få se hur länge den känslan sitter i.

Tove. Ett namn att lägga på minnet.


Projektet 100329

ProjektetPosted by Thomas Mon, March 29, 2010 12:50:17

INHOPP OCH ANSVAR

Alla borde ha en Stand-In!

Som människa är man sig själv. Som skådespelare har man....andra skådespelare. I musikalen "Nio Små Nunnor" har vi genomfört ett "understudy"-system, dvs varje rollinnehavare har en ersättare. Mig veterligen är det första gången på Kulturama vi har genomfört en sådan process. Jag kan ha fel här, det kan ha gjorts tidigare, men undertecknad har i alla fall aldrig jobbat med ersättare i alla roller på Kulturama.

Huvudorsaken är naturligtvis att försäkra sig mot att sjukdom i ensemblen INTE skall resultera i inställda föreställningar. Men nu ser det faktiskt ut som om vi riskerar inhopp av betydligt trevligare skäl; Jonna Schwertner har gjort flera lyckade auditions i Tyskland och kommer kanske att lämna oss för "call-backs" o.lik.

Jag tycker det är bra! Vår uppgift -Kulturamas- är ju faktiskt att få ut folk i yrkeslivet, inte att hålla dom inom lås och bom i skolan. Förstå mig rätt; Vi SKA vara restriktiva med ledighetsansökningar och att bevilja skoltid för sidoprojekt. Men varje fall måste bedmas för sig, och i Jonnas fall tycker jag det känns solklart.

DET KLART DU SKA ÅKA PÅ CALL-BACK JONNA! DOM VILL JU HA DIG!!!!

I andra fall kan det vara läge att Kulturama håller emot, för att prioritera skolan; det är ju faktiskt elevens pengar vi säger oss ansvara för. Det är också viktigt att påpeka att jag bara talar för mig själv och "Nio Små Nunnor". I andra fall kanske verkligen ser annorlunda ut.

I vårt musikal har vi nämligen ersättare om Jonna skulle behöva vara borta en, eller två föreställningar. Det är en fin tanke tycker jag. Vi, i detta fall Linnea (årskurs 2) och Anna (årskurs 1) ställer upp för Jonna. För projektet. För varann.

Kom ihåg att Shirley Maclaines genombrott berodde på ett...just det; inhopp!

Lycka till Jonna, Linnea och Anna.

Dagbok 100326

DagbokPosted by Thomas Fri, March 26, 2010 19:57:34

UNGA STJÄRNOR OCH GAMLA DRÖMMAR

Vem har inte ropat efter pappa...

Idag repade vi, förutom "Miss Saigon" scenen, scener med s.k. gästskådespelare, dvs de som inte går i avgångsklassen. De flesta är ju från årskurs 1, så till exempel Kristoffer och Oscar. Det är alltid roligt att se skådespelare så väl förvalta sina scener. Kristoffer som "Patrik", utmattad i sina försök att göra sin flickvän "Malin" (Maja Malm) gravid. Oscar i sin tysta manlighet som "Frank", fångad i sitt fängelse av tysta middagar och händer knutna under bordet.

Oscar är en mycket kompetent skådespelare som vi tyvärr förlorar till hösten eftersom han redan blivit erbjuden arbete i Åbo till hösten (Les Miserables, regi Georg Malvius).

En annan kraft från årskurs 1 är Steffi. I "Nio Små Nunnor" spelar hon "Marias" (Maries) flickvän "Olivia". Det är alltid känsligt med kärleksscener, kanske i synnerhet om det rör sig om kärlek inom samma kön. Vi hittade en väg som jag blev väldigt glad åt! Jag tror att publiken kommer att uppfatta deras starka, sensuella, lyckliga kärlek på rätt sätt.

Som vanligt gjorde hela ettan ett bra jobb. Endast en borta (Kim som avancerat till tredje provet på "Artisten"), vilket visar vilken solidaritet och proffsighet dom visar projektet!

En man speciellt vill nämna är NADJA; Hudlös, trovärdig och inte minst vig, som prostituerad i Saigon. Det finns fler att lyfta fram i ettan. Jag återkommer till det.

Avslutningvis vill jag nämna projektets kanske största löfte; Agnes Berg från Kulturamas Grundskola årdkurs 6. Hon spelar "Shala" som ung. I sin scen med Emma Öhman ("Shala" som vuxen, resp. "Shalas" mamma "Britta") fullständigt pulvertserar hon alla fördomar om barnstjärnor och Disney-prinsessor.

Jag blev faktiskt lite överraskad när jag lite allmänt pratade om att hon (hennes karaktär i "Nio Små Nunnor") nog var ledsen för att hennes pappa smet och Agnes svarade med att i scenen leverera en sån sann känsla att jag trodde hon hade brutit. Det hade hon inte. Hon gav mig bara det jag bad om. Jag är ju regissör. Sa hon.

När jag var i Agnes ålder lekte jag med Märklin-tåg. På sin höjd.

Projektet 100323

ProjektetPosted by Thomas Tue, March 23, 2010 11:11:32

NÅGRA ORD FRÅN KOMPOSITÖREN!

Är det nån som vet någon jättebra musikal fast musiken var kass? Nej, just det...Här följer några ord från Mathias Lundqvist, detta projekts viktigaste person;

KOMPONERA OCH KOMPROMISSA

Att komponera och att kompromissa är inte bara två snarlika ord; i praktiken är de dessutom ofta nära besläktade. För varje konstnärlig vision finns också en konkret verklighet, och dessa ska knytas samman i detta ligger utmaningen.

Sällan blir detta så påtagligt som just inom musikteater. Här kan visionerna växa sig allra störst - samtidigt som de praktiska parametrarna är mer komplexa än nånsin. I skapandet av Nio Små Nunnor har jag strävat efter att hitta en balans mellan en mängd olika förutsättningar. Några av dessa - utan inbördes ordning - har varit:

Att skriva musik som kompletterar och förstärker inte bara de ord som sjungs, utan även den historia som berättas.

Att hitta stilar och uttryck som tilltalar de medverkande, samt en svårighetsgrad som stimulerar. Dessutom, om möjligt, ta vara på individuella styrkor och specialiteter.

Att skapa en föreställning som kan intressera och engagera en publik, där det musikaliska innehållet känns både gediget och fräscht.

Att sätta en egen personlig prägel på alltihop.

Det är naturligtvis ingen lätt uppgift. Innan vi startade denna resa för ett och ett halvt år sedan, hade jag alltid sagt: "att skriva en musikal är det sista jag skulle göra". Det framstod för mig som ett enormt arbete, som sannolikt aldrig skulle löna sig.

Det visade sig att jag hade rätt - åtminstone vad gäller den första delen. Den andra, däremot, är jag inte lika säker på längre. För belöningen kanske inte bara mäts i kronor och Google-träffar. Kanske kan den också bestå av att få vara med och påverka och utveckla andra människor - såväl på scenen som i publiken. Som Cissi från Västerås säger: "Att kunna vara...en skillnad!"

Kanske är det värt mycket mer.

Mathias Lundqvist, kompositör och kapellmästare



Dagbok 100322

DagbokPosted by Thomas Mon, March 22, 2010 19:48:40

ETTORNA...

Tåget går aldrig snabbare än det långsammaste hjulet!

Det är alltför lätt att ta de stora ensemblescenerna för givna. Det behövs bara EN fladdrande blick, ETT otajt steg, EN sur ton för att hela nummret, och i förlängningen föreställningen, skall kännas amatörmässig. Det ställer stora krav på koncentration och arbetsmoral hos deltagarna särskilt de som innehar "de minsta" arbetsuppgifterna.

Idag repade vi med full ensemble för tredje gången. Undertecknad har en välkänd defekt; Jag har mycket svårt att komma ihåg namn. Men jag tänkte ändå lyfta fram några fina insatser som visar att vår ensemble håller hög klass enligt ovan;

KALLE, mycket bra val till sin GI soldat i "Saigon nummret". Tydlig entré, spelbara och väl utförda val under hela scenen.

TOVE, underbart kul och rörande som gråtfärdig dansare/musikalartist som skall spela barflicka i fula kläder. Samma sak där, bra tänkt och bra genomfört.

SOFI, en liten pärla som Sigurds dansassistent. Inte bara i denna scen, utan också i "Audition nummret".

NIKLAS, risken är att han stjäl showen från huvudrollerna när han är på scenen. Fan vilken begåvad kille!! Hans lilla karaktär, som Linnea (Cissi) döpt till "Sune" har faktiskt vuxit och fått en egen tråd att läggas till den väv som kommer att bli "Nio Små Nunnor". Tänk om denna musikal blir som 3 % av alla professionella musikaler som sätts upp, dvs överlever till en andra uppsättning. Då kommer någon att göra audition till rollen som "Sune".

Det är som Maria säger till Cissi i andra akten;

Vad konstigt livet kan vara!...

Projektet 100321

ProjektetPosted by Thomas Sun, March 21, 2010 21:19:29

NYTT NAMN I PROJEKTET

Inte som vi tänkt....

Det är nu klart att Nella Lindén behöver längre konvalecens av sin knäskada. Hon kommer därför inte att koreografera "Nia Små Nunnor". Synd. Hon är en utmärkt koreograf och har dessutom en förmåga att ta sina regissörer (undertecknad och Johan Schildt) i örat när vi far iväg för mycket. Nu får jag söka hennes åsikter från salongen istället, det kan nog också bli värdefullt.

Tur i oturen är att vi lyckats få tag i Maria Kim. Jag tror att Maria kommer att tillföra nytt blod och nya krafter när nu Nella tar en paus. Maria har stor erfarenhet av musikal, inte minst som artist.

Välkommen Maria, scenen är din.

Nella! Jag förväntar mej fortfarande att du tar mej i örat när jag far iväg!

Klassen 100318

KlassenPosted by Thomas Thu, March 18, 2010 11:42:21

SANNINGEN GÖR DIG FRI!

Det finns en osäkerhet...

I, den annars så avslappnade klassen, tycker jag mej se en oro. En oro jag tolkar som en osäkerhet på vad som ske efter skolan. Det är väl inte så konstigt; Här har man lagt ut 140.000:- på en två-årig utbildning till ett yrke som knappt finns.

Men om dessa underbara, roliga, galna människor inte tror att dom har något att erbjuda vår värld från scenen så har dom fel. Dom behövs. Kommer dom att belönas för sina strävanden? Kanske, kanske inte, men tro mej; Dom behövs!!!

Det finns dock en person som inte får tvivla. Dom själva. Det spelar faktiskt ingen roll vad jag, Johan, Jesper, Mathias, Patrik, dom andra lärarna (och ja...t.o.m. Inger) tycker om dom själva inte vet att dom har något att berätta.

Sluta att vänta på vår bekräftelse! Sök vår kunskap, i konkreta termer, och gå ut och erövra världen! Vem ska annars berätta den berättelse du en gång sökte Kulturama för att berätta?

Johan (Bergman, elev) sa igår "Jag vet inte vad jag har mina vertyg"... Vad fan är det för snack!!! Vi har pratat om dina verktyg i snart ett år, och andra lärare innan det. Hörrdu Johan, du är en sjujävla artist. Du har alla möjligheter inom det område du valt, men kom för fan inte och säg att du inte vet var du har dina verktyg. Du är skraj (tror jag) för att inte kunna konkurrera bland de bästa i Sverige, vilket är vad som krävs. Än sen, det är jag också. Ändå, vi lever i en oas i världen, långt från Haiti och Afganistan, vi har faktiskt inga problem.

Och desutom måste man vänja sig av med tanken på att detta (att hålla på med musikal) är en rättvis tävling. Det är det inte. Rättvist alltså. Så om man mäter sitt värde i andras omdömen (rollbesättare, jurys, rececenter) kommer man att bli gisslan till den mörka sidan i sin själ.

Ingen kan vara Johan Bergman som Johan Bergman. Han måste bara ha lite flyt. Och tro på sig själv. Och sina verktyg.


« PreviousNext »